Morgonskog

Finns det något bättre än att komma ut på morgonen i en soluppvärm skog? Men som fortfarande är frisk och kylig. De flesta sitter redan inne på sina kontor. Men ensam är man inte. Hundratals fåglar värmer upp för en dag fylld av sång. Det knäpper och växer överallt. Och så, ett glitter av skratt och liv som hörs mellan träden. En skolklass har flyttat ut från sina dammiga klassrum, ut till verkliga rum. Och barnen klär skogen med drömmar, lekar, retsamhet, kojor, slott, skepp och 1-2-3-10-nu-kommer-jag! Och jag minns hur lätt ett äventyr blev till. Hur små och stora världar kunde öppnas under ett nedfallet träd, en kulle av mossa eller av några kottar i en göl.

Så varje morgonpromenad från och med nu, är ett morgonäventyr. En lustfylld jakt på vårtecken och världar. Så får det bli.

Jag funderar på…

…att åka ut till Ön igen. Vad tror ni? Vilken årstid det än må vara, ensam eller i sällskap av hund, vänner, familj. Aldrig blir jag besviken…

Trafik

Jag gillar att köra bil. Ok, jag är miljövetare och forskar i miljöfrågor dagarna i ända. Men likförbannat har jag bil och jag gillar att köra den, även om jag låter bli att okynnesköra. Men detta är en metafor och ingen propaganda för bilism eller sänkt koldioxidskatt. Då är vi ute och far långt från vad jag står för…

Jag blir ofta lycklig i trafiken. Som om trafiken i sig vore en förenklad bild av livet självt. Vi gör våra val, vi kommer till våra vägskäl. Folk köar, tutar, trängs, blir trängda, nitar och gasar. Precis som vi gör i allt annat. Och trots trängsel och stress och vägbyggen, så löser sig nästan allt ganska fint ändå. Och just det där gör mig rusig. Det sammanslagna kollektivet. Alla individer och viljor, och ändå detta samspel. Plötsligt trycker nån på, propsar på att få komma före min bil in i nästa fil. Och jag kan välja att låta pulsen öka eller bromsa och säga Varsågod, högt för mig själv. Man ger och man tar. Man är bestämd, men försiktig. Efter tunneln ska alla bilar norrut.  De rättar in sig i leden och sen går allt plågsamt långsamt. Men dit ska inte jag. Och jag blir nästan ensam på min väg söderut. Asfalten är ljus och torr. Himlen är klarblå. Och jag börjar fundera på hur långt söderut bensinen skulle räcka…

Vårflod

Fåglarna tjattrar på där ute. Och trots att snön för en gångs skull ligger trygg på marken, har islossningen i kroppen redan börjat. En vårflod brusar och låter i blodet. Och för första gången på länge känner jag hur den kränger fram i vener och artärer. Skummar, drar med sig is och grenar och allt ont som måste bort. Och i helgen flög jag över en vit skärgård och förstod att jag måste dit. Isen har ringat in den, och håller ett ömt grepp om öar som annars skulle vara på drift i ett kallt och upprört hav. Vintern får stanna hur länge den vill, det är den värd. Och jag ska få pulsa i djup snö i skärgårdsskog. Och mina spår kommer vara dom ändå som syns där. Som att bryta ny mark, ömsa skinn eller bara våga något nytt. Och jag kommer förnimma hur gott det kommer att lukta där, när allt smält och när fuktig mark torkar i barnslig aprilsol. Jag, min vårlängtan och vintern går hand i hand. Det var länge sen vi gjorde det. Men nu har vi hittat varann.

Januariinspiration i listform

Trastarna har tinat upp från sina bollstatyer på frostiga grenar. De kivas, kastar rönnbär på varandra, retas och flyger i serpentiner.  De värmer upp. De vet att under vintertäcket ryms en lerig och efterlängtad vår.

På fönsterbrädans marmor står två krokusar i kruka. Men ändå, det är krokusar. Det kan bara betyda en sak.

Det är sista veckan i januari. Februari närmar sig med storsteg. Ett litet kort steg mot mars men ett jättekliv mot vår.

Dagarna är korta, men längre. Solen väntar 20 minuter extra på sig att gå ner denna vecka, jämfört med förra.

Jag blev väckt av en grönfink igår. Och idag var E4:an alldeles torr. Och jag höll på missa avfarten mot jobbet i min riktning söderut…

Fåglarna däremot är på väg norrut. Vi kan inte höra dom än, men det luktar vingslag i luften.

Om året är en cirkel, ett hjul upphängt på en vägg. Så är vi längst upp nu. Hela vårhalvåret är en nedförsbacke till sommar och vi har börjat kana där nu. När farten väl är uppe kommer vi inte hinna blinka, förrän någon har bokstaverat VÅR på asfalten utanför…

Tid på konserv

Mina brorsdöttrar kommer hem från ett jullov på en blåsig västkust och utbrister att här i Stockholm är det som om allt har stannat upp! Allt är stilla! Och visst har dom rätt. Landskapet är nerbäddat under ett vitt lager av efterlängtad snö. Konserverat i kyla. Knappt en krusning på frostigt knapriga tallar utanför. Ljuden är dämpade och bullret långt borta. Och på något sätt känns det som om det är mer än landskapet som har fryst. Också tiden har stannat upp. Jag kan knappt minnas en vinter som höll i sig så stabilt som denna. Då snö och kyla och skidåkning hörde till en självklarhet i januari i Stockholm. Barndomsvintrar och journalfilmer från förr spelas upp på en iskallt gul eftermiddagshimmel. Hela sceneriet luktar nostalgi. I en värld som är under ständig förvandling, och som alltid har varit det. Men där förändringarna nu går så snabbt, så att man under en livscykel som människa kanske får se mer än man kan ta in. På gott och på ont. Precis som med allt. Men idag är det som om världen här utanför ville ta en liten paus. Bromsa hjulen. Komma ner i puls. Och vi kan lugnt springa ut i vår vita värld och vara nästan alldeles alldeles säkra att den ligger kvar där imorn…

Nattsång för mig

I natt ska jag låta mitt fönster
stå öppet
All skön novemberluft ska valsa in
som en vaggvisa
och gunga mig till sömns

Tretakt
Tretakt
Sjung för mig nu
För ingen kan hylla
november som jag

I natt ska jag låta mitt fönster
stå öppet
Jag ska låta november rinna in
och över
som ett behagligt svalkande regn

Varför misströsta i november?
När förråden är fulla av mat
Och ingen solstråle kan kräva dig på något
Och när du väl blir träffad av en
Kan du le
Le
Le
Sådär milt som månen ler
Inte hånfullt
Men lekfullt
Barnslig glädje
Och en dag är kanske till och med
asfalten torr
Och några småfåglar kanske tjattrar
Från ett buskage där intill
Då kan du blunda och låtsas
Skriva ett lustspel om vår

För istället för att snubbla på siffror
i kalendern i år

Hör
Det kvittras faktiskt såhär års med
Se
Rönnbär söker nå dig med en färginstallation
Känn
Hur mjukt och svalt och snällt
novemberluften valsar in
vaggar
i tretakt
i tretakt
Och gungar dig
till sömns

Plektrum

Det var länge sen det var en självklarhet att ha ett plektrum i fickan. Minst ett. Och det var länge sen jag fick gå igenom alla kläder, damma varje fönsterbräda och riva i lådor i jakten efter en liten plastbit. Utan att hitta något. Å det var så länge sen. Och det fick mig verkligen att förstå att jag har saknat något. Att den känsla av tomhet som hittar mig ibland, ligger just i den ficka där mitt plektrum ska ligga.

Hav gånger två

Jag kan inte få nog. Så är det. Av alla ljunghav och allt blåbärsrött. Havet som ångar varmt och klart. Jag förstår inte hur jag ska hinna med någonting annat den närmsta tiden än just det här… Kanske dags att köpa en riktig kamera, istället för att springa runt och skjuta som med en vattenpistol med den jag har. Eller förvärrar jag bara situationen då? Kanske blir jag fast i skogen. Bygger bo. Fast skulle det vara så illa då?

Skärgårdsskog i augustiskrud