Januariinspiration i listform

Trastarna har tinat upp från sina bollstatyer på frostiga grenar. De kivas, kastar rönnbär på varandra, retas och flyger i serpentiner.  De värmer upp. De vet att under vintertäcket ryms en lerig och efterlängtad vår.

På fönsterbrädans marmor står två krokusar i kruka. Men ändå, det är krokusar. Det kan bara betyda en sak.

Det är sista veckan i januari. Februari närmar sig med storsteg. Ett litet kort steg mot mars men ett jättekliv mot vår.

Dagarna är korta, men längre. Solen väntar 20 minuter extra på sig att gå ner denna vecka, jämfört med förra.

Jag blev väckt av en grönfink igår. Och idag var E4:an alldeles torr. Och jag höll på missa avfarten mot jobbet i min riktning söderut…

Fåglarna däremot är på väg norrut. Vi kan inte höra dom än, men det luktar vingslag i luften.

Om året är en cirkel, ett hjul upphängt på en vägg. Så är vi längst upp nu. Hela vårhalvåret är en nedförsbacke till sommar och vi har börjat kana där nu. När farten väl är uppe kommer vi inte hinna blinka, förrän någon har bokstaverat VÅR på asfalten utanför…

Tid på konserv

Mina brorsdöttrar kommer hem från ett jullov på en blåsig västkust och utbrister att här i Stockholm är det som om allt har stannat upp! Allt är stilla! Och visst har dom rätt. Landskapet är nerbäddat under ett vitt lager av efterlängtad snö. Konserverat i kyla. Knappt en krusning på frostigt knapriga tallar utanför. Ljuden är dämpade och bullret långt borta. Och på något sätt känns det som om det är mer än landskapet som har fryst. Också tiden har stannat upp. Jag kan knappt minnas en vinter som höll i sig så stabilt som denna. Då snö och kyla och skidåkning hörde till en självklarhet i januari i Stockholm. Barndomsvintrar och journalfilmer från förr spelas upp på en iskallt gul eftermiddagshimmel. Hela sceneriet luktar nostalgi. I en värld som är under ständig förvandling, och som alltid har varit det. Men där förändringarna nu går så snabbt, så att man under en livscykel som människa kanske får se mer än man kan ta in. På gott och på ont. Precis som med allt. Men idag är det som om världen här utanför ville ta en liten paus. Bromsa hjulen. Komma ner i puls. Och vi kan lugnt springa ut i vår vita värld och vara nästan alldeles alldeles säkra att den ligger kvar där imorn…

Nattsång för mig

I natt ska jag låta mitt fönster
stå öppet
All skön novemberluft ska valsa in
som en vaggvisa
och gunga mig till sömns

Tretakt
Tretakt
Sjung för mig nu
För ingen kan hylla
november som jag

I natt ska jag låta mitt fönster
stå öppet
Jag ska låta november rinna in
och över
som ett behagligt svalkande regn

Varför misströsta i november?
När förråden är fulla av mat
Och ingen solstråle kan kräva dig på något
Och när du väl blir träffad av en
Kan du le
Le
Le
Sådär milt som månen ler
Inte hånfullt
Men lekfullt
Barnslig glädje
Och en dag är kanske till och med
asfalten torr
Och några småfåglar kanske tjattrar
Från ett buskage där intill
Då kan du blunda och låtsas
Skriva ett lustspel om vår

För istället för att snubbla på siffror
i kalendern i år

Hör
Det kvittras faktiskt såhär års med
Se
Rönnbär söker nå dig med en färginstallation
Känn
Hur mjukt och svalt och snällt
novemberluften valsar in
vaggar
i tretakt
i tretakt
Och gungar dig
till sömns

Plektrum

Det var länge sen det var en självklarhet att ha ett plektrum i fickan. Minst ett. Och det var länge sen jag fick gå igenom alla kläder, damma varje fönsterbräda och riva i lådor i jakten efter en liten plastbit. Utan att hitta något. Å det var så länge sen. Och det fick mig verkligen att förstå att jag har saknat något. Att den känsla av tomhet som hittar mig ibland, ligger just i den ficka där mitt plektrum ska ligga.

Hav gånger två

Jag kan inte få nog. Så är det. Av alla ljunghav och allt blåbärsrött. Havet som ångar varmt och klart. Jag förstår inte hur jag ska hinna med någonting annat den närmsta tiden än just det här… Kanske dags att köpa en riktig kamera, istället för att springa runt och skjuta som med en vattenpistol med den jag har. Eller förvärrar jag bara situationen då? Kanske blir jag fast i skogen. Bygger bo. Fast skulle det vara så illa då?

Skärgårdsskog i augustiskrud

Skärgårdsreligion

Nu kan man tacka försommarens kyla och regn. För min ö ligger fortfarande smaragdgrön där ute. Inte ett gult blad, inte en suck av höst. Havet andas varm luft långt in på nätterna. Solen och månen står öga mot öga framåt kvällarna. Och att just då, kliva ut på en mjuk och het klippa. Som slipats i tusentals år. Inte för mina fötters skull. Men jag känner mig tacksam ändå. Att just då dyka ner i det mjuka havet, stanna kvar under ytan och glida runt bland blåstången. Att simma upp igen, se obeskrivliga färger när ljuset skakar hand med vattenytan. Just då försvinner alla ord. Allt prat i huvudet är tyst. Det är som ögat i varje cell vänds framåt, ser, suckar och ler. Man flyter in i elementen och är lika nöjd som dem. Augusti är en egen årstid. Var rädd om den.

Nässlorna blomma

Vi är brännässlor
du och jag
Visst är det så?
Schablar man på ytan
blir man lätt bränd
Men du kom tidigt på
hur dom ska tas
Ett bestämt grepp bara
så kan man dra upp
hela nässlan
med rötter och allt
Utan att brännas
Sen kan man göra soppa av den
eller bara vara nöjd
över att man överlistat
nässlans försvarsstab
Men vet du?
Vet du?
Det finns ett annat sätt!
Man kan smeka under nässlans
fientliga blad
Där bränns den inte
Och nässlan kan stå kvar

Att le

Det finns en man som jobbar på pizzerian där jag bor. Han är alltid glad. Han ler jämt. Och han ler maximalt. Jag undrar om det är en mask, något han trär på sig på morgonen och lägger in i badrumsskåpet på kvällen. För att klara av dagen, stressen. Och ibland väntar jag på att hans leende ska trilla av hans ansikte. Landa i kaklet och krackelera som keramik, just under en beställning av en Capriscosa och en Calzone. Men så slår det mig, något jag hört. Att man kan vara glad utan att le. Men man kan inte le utan att bli glad. Skrattgropar och glädjerynkor gör lyckospår i hjärnan. Så det är inte alla kunder vår pizzabagare försöker lura. Det är hans egen hjärna. Och den går på det, den blir glad. Och sen transporteras lyckoruset ut i kroppen igen, förbättrar på leendet och sen tillbaka till hjärnan igen. Han kan inte komma ur det nu. Han är glad. Så, vad sägs om att le lite mer varje dag?

Snubblande maj

Det är maj. Det är högtid. Det är hög tid! Och vart är pirret? Var är dravlet. Det romantiska. Mitt bränsle. Har jag filat ner kanterna lite väl mycket nu? Udden. Taggen. Det där som fick mig att skriva. Eller är det bara som det ska. Jag är precis som maj nu. Allt står i blom. Solen har hur mycket plats som helst att sträcka ut sig över vårhimlen. Men den är kall. Iskall. Gullvivor och humleblomster blåser fanfarer nere på ängarna. Men dom kommer av sig. Spelar fel. För precis som jag ligger dom i ofas med årstiden. Och kanske suckar dom lika belåtet som jag, över att himlen om kvällarna fortfarande sveps in i mörker. Vi har tid på oss än. Vi ska bara repa och fila på våra instrument.