Jag skrev en dikt en gång. Den började med strofen Jag fattar inte. Sen fortsatte den så i tolv rader och slutade med Jag förstår inte. Det är kanske en av de bästa dikterna jag skrivit. Inte för att jag njuter av att läsa den, men bara vetskapen att den finns är tillfredställande. För det är så många gånger när ord och känslor finns i överflöd, men stockas i halsen, i huvet, i handen. Så är det ikväll. Men ibland finns ingen koppling mellan huvud och hand. Ibland saknas synapsen mellan känsla och morfem. Det är bara så. Som ett övertrött barn eller en överförfriskad bar. Som en människa så full av kärlek men ingen att ösa den över. Ett sprängfyllt juver utan en längtande kalv.
Kvällar med så här mycket inspiration skulle jag vilja göra ett helt nytt album. Skriva den bästa textraden jag gjort, skriva en refräng som faktiskt låter bra. Arrangera en blinddate för känsla och ord och ackord. Som slutar i pirr, hångel och sex.
Men det blir inget sug i magen, inget trånande efter munnar. Bara en enda sak, en enda strof jag förstår ikväll: Jag fattar inte!
JAG ÄLSKAR ATT DU BLOGGAR F!!!
Du har en sagolik känsla för orden & dess följd. En magi som alla andra saknar & jag bli sammetslen av att läsa allt det som dig följer.
Tack för ditt bloggande, tack gode gud för Fritz!
Kram Lisan
Tack söta söta du, jag blir nästan stum av glädje! Nä stum får jag inte bli, men hjärtans glad så det förslår!
Det är ju faktiskt du och dina texter har gett mig inspiration till att skriva igen! Jag tycker vi har en besläktad stil. Eller så hittar jag nåt hos dig som jag inte har… Hursomhelst, vi får starta en ny religion du och jag!
Kramar!