Varför var jag tvungen att möta dig nu? Jag har inte bett om det, inte längtat. Inte saknat din mjuka kropp mot min. Men när du väl står där, så gör du det. Som förlorade år i mitt liv bara uppenbarar sig till slut. Talar om för mig vad jag missat och hetsar mig att vilja mer. Ta reda på vad jag förlorat och vad jag försakat när jag blundat om nätterna. Min kropp sa åt mig att den längtat och var bestämd med vad den ville. Huvudet fick bara följa med och ta följderna av ruset. Men det är inget rus, ingen nattlig promenad. Ingen solnedgång, ingen fågelsång. Bara jämna krav, för hjärtat att hålla takt med. Men när din mun som jag trånar efter uttalar ord jag inte vill höra, ser jag annat i dina ögon, jag tror de överog din konversation. Och jag fick bli salig en stund med dig, och se hur jag kan driva dig till vansinne. Men du vill inte ha mitt sans och vett. För det finns ingen rimlighet i det…
