Hej höst!

Nog för att jag hatar att ta farväl av årstider. Och då inte minst sommaren. Efter varje sommar har man blivit ett år äldre, bara då. Man räknar år i somrar. Men när jag väl tagit farväl, fasat mörka kvällar, grubblat över om jag badat tillräckligt, om jag lekt, levt och insupit sommar. Då. Då är det nästan lika härligt att omfamna hösten och välkomna den. Spela en liten fanfar för en årstid då man inte behöver längta eller tråna efter nåt. Inget speciellt behöver hända. Inget särskilt behöver göras eller kännas. Jag kryper in i mörkret som ett barn kryper ner under täcket. Och jag gillar det. Jag kan gotta mig i mörker och svärta. Utan några betänkligheter eller paniktankar om att jag ska leva i nuet. Kroppen hamstrar solstrålar för att klara av mörket. Det är en ren drift. Och jag känner mig som natur helt plötsligt. Som en del av någonting. Jag är skapad för att klara det här och det gör jag. Och sjunker jag ner i nåt svart hål sådär fram emot december så är det rätt årstid att göra det nu. För sen i februari är det upprop till vår. Och jag sitter förväntansfull som en förstaklassare och har omåttligt stora förväntningar på en årstid bara just för att den heter vår. Som alltid ska skjuta upp mig till oanade höjder för att i juni kunna flaxa och flyga själv. Men det är sen. Inte nu. Nu nöjer jag mig gott att pulsa i höstens första fallna löv.