Månpromenad

Ibland är det så enkla saker som räddar en. Ikväll var det en månskärva. En varm, mjuk och vänlig en. Inte en hård, stor, ljus och förundrande januarimåne. Utan snarare en mystisk och lugn kräftskivemåne. Efter en dag så fylld av vånda, ångest, regn och dimma kan en stjärnhimmel göra mig salig. Det är som om någon gett den till mig för att lindra alla kval. Alla dåliga val, alla öl i överflöd. Alla dumma ord och alla tomma rum. Som om någon kommer och tar hand om mig, baddar mina sår. En salva som huden infiltrerar, så längtade jag efter den. En morgon i panik. Huvet ville sova men kroppen springa maraton. Eller åtminstone ta igen den uteblivna dansen från gårdagens hål. Två låtar i huvudet, samtidigt om och om igen. Och alkohol i blodet som rusar omkring i vener och slår på kastrull. Men en naturromantiker smälter när hon ser månhalvan gäspa och le. Och genom en lönnkrona som fortfarande var täckt av löv, kastade hon slängkyssar till mig. Pratade lugnt om sånt jag förstår eller kanske inte riktigt men som bara blir spännande då. Att sommaren har kvar sina löv, att min säng är varm och mjuk, att jag kan somna lugnt och tryggt för att månen har översikt över mig.