Nu brinner det igen
Trädkronorna har tagit eld
och glöder som guld
Vackert och förrädiskt
Bit för bit, nedåt jorden
bränns allt upp
Som våren och sommarn
har jobbat så hårt
för att bygga upp
för att glädja oss en stund
Och sen om ett halvår
som om inget hänt
kommer det gro igen
Som rosor växer genom betong
kommer våren att kivas
med vintern som på lek
Och segra tillslut, skratta och le
Ingen avundsjuka finns i naturen
Ingen hämndlystnad eller girighet likaså
Ingen politik finns
Det sköter sig ändå
(På föreläsningen 031002)
Den här dikten skrev jag för nästan exakt fyra år sedan. Jag satt högt uppe i Södertörns Högskola, på nån förmodligen halvintressant föreläsning. Därifrån ser man över halva Huddinge. Kring de gamla gårdarna som finns kvar, eller inte finns kvar står sig i alla fall lövträden. Himlen var klarblå och även om den nästan skar sig mot det röda så passade det så bra ändå. Jag förundrades över hur vissa saker är likadana år efter år. Naturen kämpar och gnäller inte, medan vi inte ens förstår.
Idag var jag där igen, efter fyra år. Och det tedde sig så lustigt att himlen var lika blå och träden lika röda som då. Det var på nåt sätt menat att jag skulle vara tyst och istället lyfta hatten för en gammal favoritdikt!
