Vissa dagar går det hur bra som helst. Att suga på ensamheten som en sur men god karamell. Höra det vackra och sköra i själva ordet, tycka synd och vilja trösta själva ensamheten. Att välja att vara med den och inse att det kan vara en god vän. Somna om kvällen med tacksamhet för den. Men andra dagar är det annat. Hela den armé av trygghet och lugn man byggt upp kapitulerar plötsligt och byter sida. Idag är en sån dag. Så fort jag satte fötterna på golvet när jag vaknat kändes det. Närvaron av din frånvaro. På halva sängen var lakanen kalla och strukna. I badrummet stod en ensam tandborste och skrek. Tystnaden i lägenheten skrek den med. Och i köket satt snart en tom blick och stirrade ner i en kopp te. Ibland känns det som om jag bara väntar på dig. Jag vet att du inte kommer men jag väntar på dig. Väntar på att den här dumma barnsliga idén om att du inte ska vara här ska vara över. Ett expriment ett trist skämt. Nu är det inte kul längre. Jag kryper ihop som ett barn som gömt sig i en kurragömmalek. Men leken är över. Fast jag inte inser det…
Jotack. Vi alla är där. Åtminstone vi ensamhjärtan. Det man glömmer i ensamheten är allt man faktiskt slipper. Bråken, tjafset & den gnagande känslan över att undra om ”vi är ok”…
Jag är på din sida, du är inte ensam. Ett ord iväg & du kan veta att jag faktiskt har en tandborste som skriker med, fast han har börjat hänga ut med tvålen nu så…
Kramar Lisa & de röda
Jo, jag vet. Den Ensamheten umgicks jag med i helgen och det är faktiskt nästan det bästa som finns. Ackompanjerad av djur och Den Goda Ensamheten mår man nästan som bäst! Då hörs varken ljudet från skrikande tandborstar, ensamhet eller tvivel från förhållanden..
Kram på er!
Så vackert och så dystert på samma gång!
Du får mig att dra efter andan och bli blank i ögonen..
Love U