Världens största luftslott

När jag var liten intervjuade jag mig själv. Samtidigt som den första trevande snön singlade ner från en novmebergrå himmel var jag redan i förrådet och hämtade ut skidorna. Här skulle det bli åka av! På TV var det Gunde Svan, runt huset åkte jag. I intervjuerna blev jag utfrågad enligt den klassiska frågan ”hur känns det nu att…” bara det att mina var spetsade med ”hur känns det att som 11-åring vinna OS?” till exempel. Jag var fantastisk! Speciell. Unik och bra. När jag började spela musik var det samma sak. Jag började intervjua mig själv på engelska men ungefär enligt samma formulär som OS-intervjun. Positivt tänkande. Visualisering kallar vissa det för. Men inte blev jag Gunda (jag var tvungen Lisa) Svan eller Patti Smith ändå. Inte än i alla fall. Jag dagdrömmer och bygger världar. Inte för att det hjälper nån. Bara för att det underhåller mitt huvud en stund. Av ett ögonblick kan jag bygga ett liv. Av en blick, ett äktenskap. Ett barnskrik, en hel graviditet. Jag åker inte skidor så ofta idag. Och jag tvivlar på att jag kommer göra come-back. Min specialitet är att tråna och längta nuförtiden. Men vad gäller det så är jag nog världsbästa ändå…