Jag längtar efter vår! Något oerhört. Och vad jag älskar att det är så lång tid kvar jag får längta efter våren. Varför är allt som bäst när man har det framför sig? Det finns så gott om tid att längta så jag blir alldeles rusig av lycka. Det är bara oktober och jag kan lugnt tråna utan stress. Utan den där lilla taggen till känsla av att det snart är här och snart är över. Höst är verkligen bra. Jag behöver aldrig längta efter den. Den är trogen och kommer alltid tillbaka. Den tillfredställer alltid alla höstbehov, kanske utan finess men med säker ro. På vintern kan man bli utan snö. Missa enstaka soldagar i vinterdränkt och vacker värld. På sommarn kan man bli snuvad på värme, nattliga bad, solenergi som behöver lagras. Ja, allt kan man bli av med! Men längtan till vår kan ingen råna mig på. Och nu kan jag plocka fram den då och då. Men först ska vi leva lite höst och vinter om vi har tur. Pulsa bland löv, höra luciasånger. Härda genom ännu en jul som aldrig blir som man tänkt. Fira av ett år som jag gärna slipper uppleva igen. Trampa slask och snö fram till februari. Då sätter vårlängtan klorna i mig igen. Fast inte ömt och vänligt som nu. För då börjar förväntningar på blåsippor och islossning, rus och romantik, eftermiddagar i parker, kvällar i eufori. De växer sig enorma och tornar upp som en ouppnåelig och fjärran galax. Inte som nu, när längtan är en vän jag saknat jag har på tråden via telefon.
Jag längtar också till våren. Sjukt mycket längtar jag. Och jag älskar att planera vad jag ska göra då. Så nu har jag lång tid på mig att planera. Det är bra.