28

Den är inte siffran i sig. Eller åldern för den delen heller. Jag vet förresten inte vad det är. Kanske något om alla drömspel om livet som jag gjort men inte levt. Vad jag tänkte jag skulle göra på min 28-årsdag. Kanske hade jag tänkt att stirra på alla flaskor och matrester och halvfulla vinglas. Men inte själv. Inte ensam. Inte hade jag tänkt så i alla fall. Kanske hade jag tänkt mig sällskap i stort och smått. Men nu är det inte så och det är långt dit än. Jag skräms kanske inte av alla år som gått och jag ångrar inte heller något som vart. Men kanske skräms jag av mig själv och min ensamhet. Att jag börjar gilla den, börjar dyrka den. Att jag kommer fastna i den och sen ångra att jag valde den. Men ibland har jag en känsla av att ödet styr mer än jag vill. Och vem jag väljer och vem som väljer mig kan jag inte rå på. Jag fyller år idag. Och nån har valt att jag ska fira min födelsedag själv. Men jag har sällskap. För alla vinflaskor och korkar och halvätna brödbitar påminner mig om igår. Och jag är så glad för alla ni som ville fira den med mig. Och jag är glad att ni lämnat era spår. Här ska inte städas förrän den här känslan av ensamhet har släppt. Och kom snart igen. För jag har folköl kvar som räcker för ett hockeylag och tzatziki åt en grekisk klan…

 

Puss och tack!