Härrom dagen köpte jag en tröja. Stickad och begagnad. Ett sånt där plagg som man bara hittar ibland och som man vet man kommer älska. Fulsnygg. Många skulle nog säga ful. Men det passar mig. Jag har haft den på mig den varje dag sen jag förvärvade den. Och efter morgonpromenaden tog jag på mig den, med bara linne under och till väl använda jeans, ett annat favoritplagg. Tre favoriter och jag började känna mig sådär mysig. Men det var en trasig känsla. För när jag kröp upp i soffan kände jag en stark längtan att nån skulle se mig.. Kasta sig ner i soffan bredvid mig och köra upp händerna under den där stora stickade tröjan. Sucka och säga att jag hade sött bakfyllerufs och klarblå ögon. Eller skriva en dikt om min tröja och det som finns under den. Min längtan att bli omskriven, en inspiration till någon annan har alltid funnits där. Tänk alla män jag omskrivit och så få som skrivit om mig. Inte för att ni bett att vara med, men ändå. Visst använder jag er och exploaterar er i hemlighet. Bygger upp fantasier och drömmar, ni skulle bli livrädda om ni hörde. Men jag blir trött på att tråna och längta och aldrig få nåt tillbaks. Sitta i massorna och inse att jag inte är något annat än nån annan där. Har jag lyssnat för mycket på romantiskt dravel à la Ulf Lundell? Kanske. Förmodligen. Men vad man än tycker om det, vem skulle motstå att vara personen denna textrad syftar på? All din nyfikenhet och spänning är som den första blomman i april.
Inte jag i alla fall. Jag är utsvulten och svag! C’mon give me something! Ett ord räcker…
