Från den bästa av världar

Nämligen en liten bit av soffhörnet. Jag är hemma igen. Hemma. För mig är det ett av de ljuvligaste orden som finns. Både klang och innebörd. Efter några, i andras öron och ögon, korta resor är jag här igen. Och när demoner lurade bakom gardinerna i Bryssel. När dom slog klora i mig och skakade om kroppen. När allt var ut-och-in och omöjligt. DÅ lovade jag mig själv att aldrig få panik hemma. Aldrig gnälla över vardagstristess eller ensamhet. Inte luras eller förföras av spöken eller maror eller demoner. Nopp. Och kanske är det det enda som är bra med mina påhittade skräckscenarion när jag är bortrest. Att jag älskar att vara hemma. Hemmast i världen. Det behöver inte vara här egentligen, det kan vara varsomhelst. Det är mer en känsla. Men just nu sitter den i den här delen av soffhörnet. Och jag är så nöjd med vad den här kvällen än ger mig i mitt hörn. Till exempel en kelsjuk terrier som verkar njuta lika mycket som jag…