Mitt sista inlägg denna månad mellan höst och vinter. Det får bli något om sånt som är bra och sånt som är dåligt. Som vanligt alltså! Denna månad har varit pest på många sätt. En grå sörja som runnit omkring i kroppen. November. Min månad! Men lite har varit mitt känns det som. Resor kantade av panik. Förvridna och förvirrade känsloanstormningar jag inte bett om. Val. För många val som jag inte kunnat välja. Och så det senaste, förlusten av min väska som bland annat innehöll min dator där allt som jag gjort de senaste två åren finns, utan backup. Och mer därtill, jag hade samlat allt jag gjort i textväg i den datorn. En välanvänd dagbok med bara en tom sida kvar hade jag också lyckats packa ner. Hejdå dagbok. Hejdå dator. Hejdå alla foton från två år.
Och visst grämer jag mig. Men det ger mig ingenting. Framförallt får jag inte tillbaka datorn på det sättet. Istället glädjs jag åt att inte känna mig helt barskrapad för det. Nu börjar jag låta hurtig, vilket jag hatar. Och tro mig, jag har inte gett upp kampen om att få tillbaka den. Men om jag inte skulle få det så överlever jag nog ändå. Hemskt vore annars.
Och imorn ringer det in till december. Jul och hysteri. Något jag sett fram emot med fasa. Men så får jag en liten släng av den där ”julkänslan” som det talas om. Den blåser förbi och värmer mig lite. Den luktar kryddor och stearin. Och jag kan inte förskjuta den. Även om jag vet att den är borta lika fort som den kom, när jag märker att ännu en december blivit resultat av allt jag inte hunnit med. Fast jag inte vill dras in i hysterin är jag värnlös. Men jag ska njuta av sångerna och mörkret kring Lucia, en av våra mest stämningsfulla traditioner. Och när jag vaknar på juldagen och det värsta julstöket är över, ska jag le och sucka lyckligt. För då har det vänt mot ljusa tider igen. Och på nyår kan vi skjuta iväg det här jobbiga året med en raket. Och fira in det nya med en klunk champagne. Skål!
Det värsta är bara att jag inte vet hur jag skall tagga ner… I alla fall inte utan att förgås av dåligt samvete och fan och hans moster. Men det är väl bara att kämpa på… Hur taggade du ner dig?
Krama!
Ja… hon är ju faktiskt inte två år ens… Som sagt – det är min prestationsångest som yttrar sig… Kanske att man skulle föra någon typ av delmålsloggbok… Så att man håller en linje och är konsekvent.