Ibland känns det som om Stockholm bara är min stad. Min min min. I alla fall så känns det så. Jag trampar dom där gatorna, som jag gått på så många gånger förr. Och jag känner mig så hemma som man kan vara. Stockholm är min stad. Söder är min stadsdel. Fasaderna känns bekanta. Ljuset välkomnande. Som om jag i min ensamhet skulle finna allt jag behövde här. Allt sällskap i asfalt, kullersten, puts och parkträd. Stockholm ÄR min stad. Och när taxin glider söder ut på bron från Skanstull gömmer sig närförorterna som skatter, oslipade diamanter som väntar på mig. Och jag känner en sällsam förälskelse. Jag vill äta upp alla hus för att jag älskar dem så. Jag vill kasta mig ut och bara finnas där. I Stockholm. Min stad. Och jag är så tacksam att vara en del av den.
Perfekt att du känner dig hemma!!
Å Frida! Ligger med någon typ av magförgiftning eller nått och kan inte sova. Så då kom jag på att jag inte läst din blogg på länge. Så mysigt, vackert.. jag gillar verkligen hur du skriver! Sugs in i det trots feberdimman..
Puss!
Åh, så där känner jag också var och varannan dag. Men de dagarna jag inte känner så hatar jag Stockholm och allt som är fult i staden. Att känna hatkärlek till sin hemstad, hör inte det till livet?