Idag stod jag och tittade ut över havet. Det var säkert 30-40 meter ner till vattnet och ändå hörde jag hur det viskade till mig. Det sög i hela kroppen efter att slänga sig i. Och det värkte när jag tänkte på hur lång tid det kommer dröja tills jag gör ett sådant dyk. Men det var så lätt att blunda och föreställa sig det. Som om allt var riggat för att drömma om just det. Bara sluta ögonen och jag svävade ut. Över mossan och klipporna. Långsamt och skönt. Vika kroppen i luften och styra mot ytan. Den där kittlande känslan när man inser att det är långt kvar ännu. Men så till slut bröt jag vågorna där nere. Och som i ett jubel var jag nere i det där bräckta vattnet som min kropp är gjort för. Och när jag stod där och drömde insåg jag. Jag är aldrig så fri och lycklig och fullkomlig som då…
