Så skulle jag vilja kalla det. Kroppen och hjärnan i ond symbios mot en trasig och värkande själ. Men är det värre än en förkylning? En maginfluensa när allt bokstavligen vänds ut-och-in? Eller som en träningsvärk, alla rörelser gör ont. Jag vill tänka så, för det underlättar en del. Men visst är det konstigt? För alla veckor jag verkligen VAR sjuk, vred mig i feber och hostade slem. DÅ, under hela den tiden fanns inte tillstymmelse till att känna sig illa till mods. Inte ett enda hjärtslag för mycket. Andetag gick smidigt trots hostspasmer och darr. Är ångesten för väluppfostrad för att smyga på mig då? Eller kan det helt enkelt vara sa, att kroppen var upptagen med att vara sjuk på riktigt?
