Låt mig presentera en vän till mig, han heter Ångest. Bli inte förfärade över hans fula tryne, dregglande miner och sura uppsyn. Tänk istället att det är synd om honom och jag har tagit hand om denna spillra till väsen. För så har det varit de senaste dagarna. Min resa till Spanien har verkligen varit bra. Jag har haft några riktigt sköna dagar och nog har jag lett som en spansk sol. Jag kom stundtals på varför jag en gång gillade att resa och hur kul det är. Men jag glömde inte ångesten. Men han var ganska snäll. Och jag var ohyggligt gästvänlig. Så pass att han nästan blev paff och inte orkade dra omkring på sina kedjor att skramla med för att skrämma mig. Nog gjorde han sina försök och nog lyckades han ibland. Men jag höll hans hand och tänk det funkade för att stilla hans bistra uppsyn. Och hem reste vi, en spanska demon och jag. Och han satt med där hela resan hem, denna konstgjorde vän. Och han gjorde sina försök och jag gjorde mina. En gång var jag tvungen att bli arg på honom. Då teg han för en stund. Och till slut var vi nästan helt sams och sa ajö för den här gången.
Och nog förstår jag att dom kommer tillbaka. Men jag har hittat ett språk. Det är svårt och knepigt, men ändå enkelt och logiskt. Det är en boxningsmatch för själen, men en seger för fredsarbetet i kroppen. Och jag är slut i kroppen och önskar bli lämnad en stund. Men lika vänligt ska jag ta emot dem sen och låta dem hemsöka min kropp. För kanske är de en del av mig, dessa hemlösa väsen. Och allt jag ska göra för att de ska låta bli att störa mig är att acceptera att de får finna en tillflyktsort i mitt huvud…
