Här i östra Sveland har vi enligt meterologerna vår. Krokusarna står i granna färger efter fasaderna och kroknar i regnet. De har gjort sitt bästa, de börjar ge upp. Då och då sjunger några tappra vårfåglar. Men de aktar sina sångröster i regnet och kylan. Allt detta inbäddat i en tät dimma som uppenbarar sig varje dag och allt liknar snarare ett oktoberlandskap.
Dom säger att det är vår här. Men jag tror dom inte. Men våren ska grusas massa gånger. Det hör till. Och jag vet att precis när det där vårpirret kommer. Just den dagen allt stämmer. När krokusarna får visa sina färger i solsken, när gruset på gatorna är sopade, när fågelsång bäddar in landskapet istället för dimman. Just den dagen kommer det också göra lite ont. För visst gör det ont när knoppar brister? Ingen har nånsin haft mer rätt än Karin Boye när hon skrev de raderna… Och de stämmer i allt allt som sker.
