Jaha så kom den till slut i alla fall. Vintern. När ljuset ändå har letat sig upp till våra breddgrader och inte behöver hjälp av snön så faller den. Singlar ner flera dagar i rad. Lägger sig som ett täcke över krokus och snödroppar och yrvakna knoppar. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Så jag håller andan istället, gör ingen stor affär av det. Kanske är det bra, tänker jag. För även om våren redan bjudit till så har jag inte känt knappt en endaste rusning i kroppen. Inga oförklarliga förälskelser, inga hisnande känslor att snart är den här. Inte en endaste vårnysning. I min värld har annat än vädret varit i fokus den senaste månaden. En tung en. Men också bra på vissa sätt. Och kanske kan våren dundra in ännu mer högljutt nu när den fått lite vinter att fightas mot? Och i år kanske blir första året jag måste få lite hjälp på traven med vårkänslor som brukar finnas i överflöd…
