Idag vaknade jag i nån annans säng. I en annan tid. Javisst! Det är sommartid nu. Och genom persiennerna kunde man ana en klarblå himmel och våren liksom skrek på en att komma ut. Endorfinerna vaknade till liv och började rusa fram och tillbaka i blodet. Eh, dom kanske var vakna innan, men dom fick sig åtminstone en rejäl joggingrunda av vädret. Snart stod jag där på de snustorra gatorna som också dom pratade om vår. Och längs Nytorget hade caféerna öppnat. Slagit ut som krokusar gör alldeles för tidigt längs med soliga fasader. För en vecka sedan var dom täckta med snö. Men idag jublade dom triumferat.
Och på kvällen satt jag och fascinerades över att man varje år är lika häpen och tacksam. Lika förälskad och förblindad. När ljuset kommer strålar hela världen med en. Och jag läser bloggar. Sol. Sol. Sol. Alla skriver om den. Och om snö som smälter och fåglar som kvittrar. Tänk att varje år få stå lika fånigt leende när våren gör entré. Och man har svårt att fantisera fram en bättre plast än just den här…
Aaaah, så härligt med vår!
Snö som försvinner varje minut…underbart.
Vårkänslor och choklad… gör livet lite lättare!
Ja, det är helt fantastiskt hur fånigt glad man blir varje eviga vår!
Livet är bra underbart egentligen!
Låter jättehärligt! Jag blir alltmer övertygad om att det är i Sthlm man ska bo!
Här tittade våren in men flydde sedan hals över huvud tillbaka söderut. Som en dålig aptitretare.
Så vad Kicki pratar om här ovan har jag ingen aning om, kanske har hon börjat se synvillor av allt läppcerat hon mumsat i sig på sistone.
Rättelse:
Jag inser nu att Kicki syftade på snö som försvinner varje minut som generellt fenomen, inte att vi just upplever detta i Sundsvall. Sorry Kicki. Jag ska nog inte skriva kommentarer kl 05.30 på morgonen….