För mycket och för litet

Ja, jag hade nästan glömt både loginnamn och lösen för bloggen. Jag vet vad som gjort mig stum, fast inte riktigt varför. Kanske en känsla av antingen för bra eller antingen för jobbigt. Har saknat det där suget att knappa ner ord och längtar ännu. Men det är precis som gitarrspelande och låtskrivande; ibland är man inne i en process då man utvecklar nya tekniker och strategier för att spela. Då skriver man inga låtar. Sen kommer en lugnare period då man inte lär sig något nytt, utan använder det man lärt sig. Då skriver man låtar. Kreativiteten har inga gränser, men det är lättast att fokusera på en kanal åt gången. Och vad händer egentligen då man försöker lära sig massor av instrument, men aldrig lär sig något ordentligt? Är det bra? Är det nyfikenhet och lust? Är det förvirring och lathet? Eller naivt kanske? Är det en förälskelse eller förbannelse att älska den där första gången man sätter fingrarna på ett nytt instrument? Ge symfonikerna kafferast och jag är där och gör fingeravtryck på varenda stråke, varenda sträng, varenda fint stycke trä eller trumskinn. För jag kan lyssna och hänföras. Åtminstone en liten stund. Men jag är ingen ljudupptagningsstation. Ingen ständig åhörare. Jag är ett barn som vill bli astronaut och bonde på en och samma gång… Och inte ser några problem med det.