Ibland vet jag inte om jag ska bestämma mig för att människan är en dum kompromiss eller en perfekt förening av kropp, själ och väsen. Hjärtats avsaknad av logik gäckar mig. Intellektuellt vet jag, eller tror jag att jag vet. Men maggropen säger nåt annat. Hur mycket makt har man över det? Jag tror på mycket, men efter idoga försök förstår jag att total kontroll inte är möjlig. Det kanske är befängt att tro det. Och farligt. Precis lika farligt som att tro att man är styrd av sina känslor och att alla måste få sin röst hörd, alla måste få stämbanden att vibrera och få mig att haspla ur dumma ord. Ologik. För hjärnan vet att det inte finns någon rimlighet i de orden. Jag har fel. Eller har jag rätt? Idag vill jag sätta alla delar av mitt väsen kring ett bord, ha en trevlig pratstund som slutar i konsensus.
Tack för ord ..
Det är lustigt hur vilsna vi kan känna oss utan logiken .. När den inte finns. När C inte efterföljs av A & B. Utan X, & sedan K. Hjärtats impulsiva nycker och idéer som ingen råder över.
Visst hade det varit skönt att prata förnuft med hjärtat ibland, men tankar om förnuftet bygger väl också på en logik av rationalitet, plikter, rätt&fel ..? Hjärtat skulle aldrig förstå.
Kanske är det en del av livet att aldrig helt förstå, aldrig komma till ro, alltid söka efter det där hjärtats&hjärnans konsensus ..
Vi måste ses! Måste måste måste…
Loi är en vimsig själ numera, du kommer inte känna igen honom. Inte fullt lika liten, söt och skötsam som förrut. Men ja… det är väl övergående, får man hoppas?
Får jag septemberdravel också?
*hoppashoppas*
Du sätter ord på mina förvirrade tankar. Jättefint skrivet, och ja, jag delar din önskan om den där pratstunden. Vi kanske kan ta ett långbord så alla får plats? Misstänker att vi inte är de enda nämligen…