Det finns en man som jobbar på pizzerian där jag bor. Han är alltid glad. Han ler jämt. Och han ler maximalt. Jag undrar om det är en mask, något han trär på sig på morgonen och lägger in i badrumsskåpet på kvällen. För att klara av dagen, stressen. Och ibland väntar jag på att hans leende ska trilla av hans ansikte. Landa i kaklet och krackelera som keramik, just under en beställning av en Capriscosa och en Calzone. Men så slår det mig, något jag hört. Att man kan vara glad utan att le. Men man kan inte le utan att bli glad. Skrattgropar och glädjerynkor gör lyckospår i hjärnan. Så det är inte alla kunder vår pizzabagare försöker lura. Det är hans egen hjärna. Och den går på det, den blir glad. Och sen transporteras lyckoruset ut i kroppen igen, förbättrar på leendet och sen tillbaka till hjärnan igen. Han kan inte komma ur det nu. Han är glad. Så, vad sägs om att le lite mer varje dag?
En pizzabagare som sprider glädje låter ju inte dumt alls! Annars är jag inget pizza-fan men ett besök där låter ju som om det kan ge andra effekter än flott & smält ost.
& att skratt och glädje smittar är nog lika sant som att den svenska sommaren håller på att regna bort!
Kram & trevlig midsommar
Absolut! Man mår bättre av att le och skratta än av att vara en surmule.
Åh vad härligt att läsa om! Ett leende kostar ju så lite men ger så mycket
PRECIS, så är det ju! Tänk om vi kunde kosta på oss att le lite oftare!! Le mot oss själva till att börja med, det gör susen!
Vegas tackar för gratulationerna… och Lava ÄR förståss den vackraste… utan att ha rosetter som förstärker det, fniss!