Nu kan man tacka försommarens kyla och regn. För min ö ligger fortfarande smaragdgrön där ute. Inte ett gult blad, inte en suck av höst. Havet andas varm luft långt in på nätterna. Solen och månen står öga mot öga framåt kvällarna. Och att just då, kliva ut på en mjuk och het klippa. Som slipats i tusentals år. Inte för mina fötters skull. Men jag känner mig tacksam ändå. Att just då dyka ner i det mjuka havet, stanna kvar under ytan och glida runt bland blåstången. Att simma upp igen, se obeskrivliga färger när ljuset skakar hand med vattenytan. Just då försvinner alla ord. Allt prat i huvudet är tyst. Det är som ögat i varje cell vänds framåt, ser, suckar och ler. Man flyter in i elementen och är lika nöjd som dem. Augusti är en egen årstid. Var rädd om den.
Det låter absolut underbart! Önskar jag hade en egen ö just nu.