Vårflod

Fåglarna tjattrar på där ute. Och trots att snön för en gångs skull ligger trygg på marken, har islossningen i kroppen redan börjat. En vårflod brusar och låter i blodet. Och för första gången på länge känner jag hur den kränger fram i vener och artärer. Skummar, drar med sig is och grenar och allt ont som måste bort. Och i helgen flög jag över en vit skärgård och förstod att jag måste dit. Isen har ringat in den, och håller ett ömt grepp om öar som annars skulle vara på drift i ett kallt och upprört hav. Vintern får stanna hur länge den vill, det är den värd. Och jag ska få pulsa i djup snö i skärgårdsskog. Och mina spår kommer vara dom ändå som syns där. Som att bryta ny mark, ömsa skinn eller bara våga något nytt. Och jag kommer förnimma hur gott det kommer att lukta där, när allt smält och när fuktig mark torkar i barnslig aprilsol. Jag, min vårlängtan och vintern går hand i hand. Det var länge sen vi gjorde det. Men nu har vi hittat varann.