Jag gillar att köra bil. Ok, jag är miljövetare och forskar i miljöfrågor dagarna i ända. Men likförbannat har jag bil och jag gillar att köra den, även om jag låter bli att okynnesköra. Men detta är en metafor och ingen propaganda för bilism eller sänkt koldioxidskatt. Då är vi ute och far långt från vad jag står för…
Jag blir ofta lycklig i trafiken. Som om trafiken i sig vore en förenklad bild av livet självt. Vi gör våra val, vi kommer till våra vägskäl. Folk köar, tutar, trängs, blir trängda, nitar och gasar. Precis som vi gör i allt annat. Och trots trängsel och stress och vägbyggen, så löser sig nästan allt ganska fint ändå. Och just det där gör mig rusig. Det sammanslagna kollektivet. Alla individer och viljor, och ändå detta samspel. Plötsligt trycker nån på, propsar på att få komma före min bil in i nästa fil. Och jag kan välja att låta pulsen öka eller bromsa och säga Varsågod, högt för mig själv. Man ger och man tar. Man är bestämd, men försiktig. Efter tunneln ska alla bilar norrut. De rättar in sig i leden och sen går allt plågsamt långsamt. Men dit ska inte jag. Och jag blir nästan ensam på min väg söderut. Asfalten är ljus och torr. Himlen är klarblå. Och jag börjar fundera på hur långt söderut bensinen skulle räcka…
