I natt ska jag låta mitt fönster
stå öppet
All skön novemberluft ska valsa in
som en vaggvisa
och gunga mig till sömns

Tretakt
Tretakt
Sjung för mig nu
För ingen kan hylla
november som jag

I natt ska jag låta mitt fönster
stå öppet
Jag ska låta november rinna in
och över
som ett behagligt svalkande regn

Varför misströsta i november?
När förråden är fulla av mat
Och ingen solstråle kan kräva dig på något
Och när du väl blir träffad av en
Kan du le
Le
Le
Sådär milt som månen ler
Inte hånfullt
Men lekfullt
Barnslig glädje
Och en dag är kanske till och med
asfalten torr
Och några småfåglar kanske tjattrar
Från ett buskage där intill
Då kan du blunda och låtsas
Skriva ett lustspel om vår

För istället för att snubbla på siffror
i kalendern i år

Hör
Det kvittras faktiskt såhär års med
Se
Rönnbär söker nå dig med en färginstallation
Känn
Hur mjukt och svalt och snällt
novemberluften valsar in
vaggar
i tretakt
i tretakt
Och gungar dig
till sömns

Det var länge sen det var en självklarhet att ha ett plektrum i fickan. Minst ett. Och det var länge sen jag fick gå igenom alla kläder, damma varje fönsterbräda och riva i lådor i jakten efter en liten plastbit. Utan att hitta något. Å det var så länge sen. Och det fick mig verkligen att förstå att jag har saknat något. Att den känsla av tomhet som hittar mig ibland, ligger just i den ficka där mitt plektrum ska ligga.

Jag kan inte få nog. Så är det. Av alla ljunghav och allt blåbärsrött. Havet som ångar varmt och klart. Jag förstår inte hur jag ska hinna med någonting annat den närmsta tiden än just det här… Kanske dags att köpa en riktig kamera, istället för att springa runt och skjuta som med en vattenpistol med den jag har. Eller förvärrar jag bara situationen då? Kanske blir jag fast i skogen. Bygger bo. Fast skulle det vara så illa då?

Nu kan man tacka försommarens kyla och regn. För min ö ligger fortfarande smaragdgrön där ute. Inte ett gult blad, inte en suck av höst. Havet andas varm luft långt in på nätterna. Solen och månen står öga mot öga framåt kvällarna. Och att just då, kliva ut på en mjuk och het klippa. Som slipats i tusentals år. Inte för mina fötters skull. Men jag känner mig tacksam ändå. Att just då dyka ner i det mjuka havet, stanna kvar under ytan och glida runt bland blåstången. Att simma upp igen, se obeskrivliga färger när ljuset skakar hand med vattenytan. Just då försvinner alla ord. Allt prat i huvudet är tyst. Det är som ögat i varje cell vänds framåt, ser, suckar och ler. Man flyter in i elementen och är lika nöjd som dem. Augusti är en egen årstid. Var rädd om den.

Vi är brännässlor

du och jag

Visst är det så?

Schablar man på ytan

blir man lätt bränd

Men du kom tidigt på

hur dom ska tas

Ett bestämt grepp bara

så kan man dra upp

hela nässlan

med rötter och allt

Utan att brännas

Sen kan man göra soppa av den

eller bara vara nöjd

över att man överlistat

nässlans försvarsstab

Men vet du?

Vet du?

Det finns ett annat sätt!

Man kan smeka under nässlans

fientliga blad

Där bränns den inte

Och nässlan kan stå kvar

Det finns en man som jobbar på pizzerian där jag bor. Han är alltid glad. Han ler jämt. Och han ler maximalt. Jag undrar om det är en mask, något han trär på sig på morgonen och lägger in i badrumsskåpet på kvällen. För att klara av dagen, stressen. Och ibland väntar jag på att hans leende ska trilla av hans ansikte. Landa i kaklet och krackelera som keramik, just under en beställning av en Capriscosa och en Calzone. Men så slår det mig, något jag hört. Att man kan vara glad utan att le. Men man kan inte le utan att bli glad. Skrattgropar och glädjerynkor gör lyckospår i hjärnan. Så det är inte alla kunder vår pizzabagare försöker lura. Det är hans egen hjärna. Och den går på det, den blir glad. Och sen transporteras lyckoruset ut i kroppen igen, förbättrar på leendet och sen tillbaka till hjärnan igen. Han kan inte komma ur det nu. Han är glad. Så, vad sägs om att le lite mer varje dag?

Det är maj. Det är högtid. Det är hög tid! Och vart är pirret? Var är dravlet. Det romantiska. Mitt bränsle. Har jag filat ner kanterna lite väl mycket nu? Udden. Taggen. Det där som fick mig att skriva. Eller är det bara som det ska. Jag är precis som maj nu. Allt står i blom. Solen har hur mycket plats som helst att sträcka ut sig över vårhimlen. Men den är kall. Iskall. Gullvivor och humleblomster blåser fanfarer nere på ängarna. Men dom kommer av sig. Spelar fel. För precis som jag ligger dom i ofas med årstiden. Och kanske suckar dom lika belåtet som jag, över att himlen om kvällarna fortfarande sveps in i mörker. Vi har tid på oss än. Vi ska bara repa och fila på våra instrument.

Förra året betöd påsken snö. Den enda snön vi fick i de här breddgraderna det året. Man fick vara glad för det lilla. I år har vi haft snö. Och is och nästan riktig vinter. Då passar det finfint att påsken blir en riktig entré för vår och värme. Signe och jag (och Signes sköldpadda, icke att förglömma) spenderade den här påskaftonsmorgon med premiär för frukost på balkongen. Inte helt dumt. Hoppas ni också har en skön lördag och ledighet!

Höst- och vårväxter får samsas på balkongen.

Allt klart, alla är med.

Saker man inte trodde man skulle behöva ha dåligt samvete för. ”Vafan, nu har vi missat att klä ut oss till påskkärringar, matte!”. Signe skulle nog gärna testa kvasten och flyga ut från balkongen, vilket hon satsar på ibland…

Signe bestämmer sig för att chilla med sköldpaddan istället. Nån som förstår…

Ja, så var det. Måsarna hade mer än rätt. Skärgården är underbar så här års (iofs är den underbar jämt). Men precis när isen släpper, när sjöfåglarna har landat i viken och får hela havet att koka även under stjärnklar himmel på kvällarna, när koltrastarna fått ordning på stämbanden och får hela skogen att gunga, när tussilago självsäkert tränger ur dikena och en blåsippa fått nys om ljuset under hasselsnåren, då havsörnsparet patrullerar högt uppe och konstaterar att allt är i sin ordning. Då är allt i sin ordning. Och jag har aldrig upplevt det lika starkt som i år. Även om min trogna vårlängtan varit svårflirtad i år. Jag är övertygad nu. Jag ger mig!