I natt ska jag låta mitt fönster
stå öppet
All skön novemberluft ska valsa in
som en vaggvisa
och gunga mig till sömns

Tretakt
Tretakt
Sjung för mig nu
För ingen kan hylla
november som jag

I natt ska jag låta mitt fönster
stå öppet
Jag ska låta november rinna in
och över
som ett behagligt svalkande regn

Varför misströsta i november?
När förråden är fulla av mat
Och ingen solstråle kan kräva dig på något
Och när du väl blir träffad av en
Kan du le
Le
Le
Sådär milt som månen ler
Inte hånfullt
Men lekfullt
Barnslig glädje
Och en dag är kanske till och med
asfalten torr
Och några småfåglar kanske tjattrar
Från ett buskage där intill
Då kan du blunda och låtsas
Skriva ett lustspel om vår

För istället för att snubbla på siffror
i kalendern i år

Hör
Det kvittras faktiskt såhär års med
Se
Rönnbär söker nå dig med en färginstallation
Känn
Hur mjukt och svalt och snällt
novemberluften valsar in
vaggar
i tretakt
i tretakt
Och gungar dig
till sömns

Vi är brännässlor

du och jag

Visst är det så?

Schablar man på ytan

blir man lätt bränd

Men du kom tidigt på

hur dom ska tas

Ett bestämt grepp bara

så kan man dra upp

hela nässlan

med rötter och allt

Utan att brännas

Sen kan man göra soppa av den

eller bara vara nöjd

över att man överlistat

nässlans försvarsstab

Men vet du?

Vet du?

Det finns ett annat sätt!

Man kan smeka under nässlans

fientliga blad

Där bränns den inte

Och nässlan kan stå kvar

Det är nu jag bara vill doppa penseln i skålen med ord

Göra några enkla drag och…

TADA!

En dikt

En bok

En vacker vacker flod av ord

På bilen framför stod det ORO

Tänk att åka runt med detta ord i nacken

Kryssandes bland filerna

Som en osalig ande bland

Vägar och vener

Artärer och alléer

Och så ett plötsligt filbyte

Där jag satt och funderade på oss

Så gled ordet in framför mig

Och tanken slog mig

Är det här meningen?

Och jag började tänka på din teori

Om alltings förutsägbarhet

Och om vad den tanken raderar

När den röjer fram

Och hur mycket jag försöker

Att hitta en lucka i logiken

När jag egentligen borde söka

Ett annat mönster

En annan logik

Jag tog min vanliga parkeringsplats

Utan att tänka

Gravitationen höll mig kvar på

Marken på vägen ut

Och jag önskar jag var lika säker

(och borde jag inte vara det?)

Som en fysisk lag

Du talar om värme

Men kylan i din röst är hämtad från

Januari

Dina murar faller
och jag njuter
Ibland undrar jag hur
pervers min kärlek är
för att se de där stenarna falla
se vem du är
Om det där ruset
beror just på det
få pilla bland dina brickor
så dom långsamt faller isär
Kanske är jag så upptagen
att jag glömmer att se vem som står där?
Jag vet att du räds
men hoppas du njuter lite med
För på samma frekvens som din distans
finns okänslighet och ensamhet

Det är en jobbig tystnad som kväver mig. Den bökar och vänder på sig där inne. Suckar och buffas. Den laddar för ett vrål men kommer aldrig till skott. Siktar mot mål men det bär aldrig av. Den tuggar i sig ord och rapar ut ännu fler känslor. För mig att stapla vidare på mitt torn…

Du är min vän ändå. Ett tag trodde jag att jag skulle bli upp över öronen förälskad i dig. Så pass att hela idén med din månad gick förlorad. Men så nu när allt är kaos i min värld så kan jag ändå luta mig mot dig. Februari. En klippa i vårvintern. Du lockar med nästan fulltalig vår där ute. Och här inne i det lilla mörkret sitter jag. Men jag vet att du inte retas, du försöker bara hjälpa mig lite på traven. Och det gör du. Februari! Var precis som du är. För då får jag rum att vara precis som jag är och må precis så dåligt som jag behöver nu. Var som du är och jag kommer nog alltid vara lite lagom förälskad i dig…

Idag är en sån där dag. Sån som är så svår att beskriva för jag undrar om bara jag upplever den så. En bra dag precis på gränsen mellan melankoli och nostalgi. Men på något sätt håller den sig på rätt sida. Den här dagen skulle kunna vara vilket årtal som helst. 1941, på 60-talet eller kanske någon av de där februaridagarna i ett glatt och obekymrat 80-tal. Min barndom känns nära såna här dagar. Just eftersom det känns som att den här dagen skulle kunna finnas närsomhelst, så kan jag lika gärna vara 7 år eller 14 eller kanske inte ens vara påtänkt än. Den här dagen är liksom odaterad. Den står stilla. Tiden finns inte idag. Fågelkvitter pratar om vår. Gatorna ropar efter att bli rensopade snart. På TV är det säkert skidåkning precis som då. En helt vanligt dag. En oförarglig dag. Ni kan inte skälla på den, det är den inte värd. Den gör så gott den kan och låter oss bara vara idag. När jag tittar ut genom fönstret ser jag det här. Och visst ser det otroligt vanligt och grått ut? Men vet ni. Idag ser jag tusen möjligheter i den här korsningen. Fast jag har ingen aning om vad…

Ibland önskar jag
att jag kunde trycka ner

All min iver
Min barnsliga längtan efter vår
Min glädje över små detaljer
Romantiskt dagdrömmeri
Och kärlekssvärmeri
Mitt rus på dansgolvet
All min lust
Min fullkomliga lycka
efter det första doppet i maj
Saligheten över att vakna
och se klarblå himmel
Mitt öra för fågelsång
Min kreativitet
Min vilja efter mer

Allt skulle jag trycka ner
i en flaska
om det gick
Och omsorgsfullt täppa till mer kork
Sen när mörkret kommer och äter upp mig
utan anledning
Tar jag bara fram min flaska
låter lite iver sippra ut
Och om det inte räcker
för att dränka min demon
Släpper jag ut en flod av rus
att drunkna i