Det var länge sen det var en självklarhet att ha ett plektrum i fickan. Minst ett. Och det var länge sen jag fick gå igenom alla kläder, damma varje fönsterbräda och riva i lådor i jakten efter en liten plastbit. Utan att hitta något. Å det var så länge sen. Och det fick mig verkligen att förstå att jag har saknat något. Att den känsla av tomhet som hittar mig ibland, ligger just i den ficka där mitt plektrum ska ligga.

Jag kan inte få nog. Så är det. Av alla ljunghav och allt blåbärsrött. Havet som ångar varmt och klart. Jag förstår inte hur jag ska hinna med någonting annat den närmsta tiden än just det här… Kanske dags att köpa en riktig kamera, istället för att springa runt och skjuta som med en vattenpistol med den jag har. Eller förvärrar jag bara situationen då? Kanske blir jag fast i skogen. Bygger bo. Fast skulle det vara så illa då?

Nu kan man tacka försommarens kyla och regn. För min ö ligger fortfarande smaragdgrön där ute. Inte ett gult blad, inte en suck av höst. Havet andas varm luft långt in på nätterna. Solen och månen står öga mot öga framåt kvällarna. Och att just då, kliva ut på en mjuk och het klippa. Som slipats i tusentals år. Inte för mina fötters skull. Men jag känner mig tacksam ändå. Att just då dyka ner i det mjuka havet, stanna kvar under ytan och glida runt bland blåstången. Att simma upp igen, se obeskrivliga färger när ljuset skakar hand med vattenytan. Just då försvinner alla ord. Allt prat i huvudet är tyst. Det är som ögat i varje cell vänds framåt, ser, suckar och ler. Man flyter in i elementen och är lika nöjd som dem. Augusti är en egen årstid. Var rädd om den.

Det är maj. Det är högtid. Det är hög tid! Och vart är pirret? Var är dravlet. Det romantiska. Mitt bränsle. Har jag filat ner kanterna lite väl mycket nu? Udden. Taggen. Det där som fick mig att skriva. Eller är det bara som det ska. Jag är precis som maj nu. Allt står i blom. Solen har hur mycket plats som helst att sträcka ut sig över vårhimlen. Men den är kall. Iskall. Gullvivor och humleblomster blåser fanfarer nere på ängarna. Men dom kommer av sig. Spelar fel. För precis som jag ligger dom i ofas med årstiden. Och kanske suckar dom lika belåtet som jag, över att himlen om kvällarna fortfarande sveps in i mörker. Vi har tid på oss än. Vi ska bara repa och fila på våra instrument.

Förra året betöd påsken snö. Den enda snön vi fick i de här breddgraderna det året. Man fick vara glad för det lilla. I år har vi haft snö. Och is och nästan riktig vinter. Då passar det finfint att påsken blir en riktig entré för vår och värme. Signe och jag (och Signes sköldpadda, icke att förglömma) spenderade den här påskaftonsmorgon med premiär för frukost på balkongen. Inte helt dumt. Hoppas ni också har en skön lördag och ledighet!

Höst- och vårväxter får samsas på balkongen.

Allt klart, alla är med.

Saker man inte trodde man skulle behöva ha dåligt samvete för. ”Vafan, nu har vi missat att klä ut oss till påskkärringar, matte!”. Signe skulle nog gärna testa kvasten och flyga ut från balkongen, vilket hon satsar på ibland…

Signe bestämmer sig för att chilla med sköldpaddan istället. Nån som förstår…

Min domän försvinner, men wp-kontot finns kvar! Direkt dit, eller hit, är det alltså www.dravel.wordpress.com

Vet ni hur många procent vi i snitt spenderar inomhus i våra liv? Vi jobbar på att öka felmarginalerna i statistiken!

Ibland vet jag inte om jag ska bestämma mig för att människan är en dum kompromiss eller en perfekt förening av kropp, själ och väsen. Hjärtats avsaknad av logik gäckar mig. Intellektuellt vet jag, eller tror jag att jag vet. Men maggropen säger nåt annat. Hur mycket makt har man över det? Jag tror på mycket, men efter idoga försök förstår jag att total kontroll inte är möjlig. Det kanske är befängt att tro det. Och farligt. Precis lika farligt som att tro att man är styrd av sina känslor och att alla måste få sin röst hörd, alla måste få stämbanden att vibrera och få mig att haspla ur dumma ord. Ologik. För hjärnan vet att det inte finns någon rimlighet i de orden. Jag har fel. Eller har jag rätt? Idag vill jag sätta alla delar av mitt väsen kring ett bord, ha en trevlig pratstund som slutar i konsensus.