Det finns en man som jobbar på pizzerian där jag bor. Han är alltid glad. Han ler jämt. Och han ler maximalt. Jag undrar om det är en mask, något han trär på sig på morgonen och lägger in i badrumsskåpet på kvällen. För att klara av dagen, stressen. Och ibland väntar jag på att hans leende ska trilla av hans ansikte. Landa i kaklet och krackelera som keramik, just under en beställning av en Capriscosa och en Calzone. Men så slår det mig, något jag hört. Att man kan vara glad utan att le. Men man kan inte le utan att bli glad. Skrattgropar och glädjerynkor gör lyckospår i hjärnan. Så det är inte alla kunder vår pizzabagare försöker lura. Det är hans egen hjärna. Och den går på det, den blir glad. Och sen transporteras lyckoruset ut i kroppen igen, förbättrar på leendet och sen tillbaka till hjärnan igen. Han kan inte komma ur det nu. Han är glad. Så, vad sägs om att le lite mer varje dag?

Ja, så var det. Måsarna hade mer än rätt. Skärgården är underbar så här års (iofs är den underbar jämt). Men precis när isen släpper, när sjöfåglarna har landat i viken och får hela havet att koka även under stjärnklar himmel på kvällarna, när koltrastarna fått ordning på stämbanden och får hela skogen att gunga, när tussilago självsäkert tränger ur dikena och en blåsippa fått nys om ljuset under hasselsnåren, då havsörnsparet patrullerar högt uppe och konstaterar att allt är i sin ordning. Då är allt i sin ordning. Och jag har aldrig upplevt det lika starkt som i år. Även om min trogna vårlängtan varit svårflirtad i år. Jag är övertygad nu. Jag ger mig!

Ok. Rådjuren skäller om nätterna. Nästa gång jag passerar diket med det gråa gräset vet jag att små gula stjärnor kommer lysa där. Måsarna flyger yrvaket omkring och skriker. Ropar. De pratar om en tinande skärgård och öppet hav. De maler på om en flykt österut. Och jag måste följa med dem. Det är bara så…

Förhandlingarna har börjat. Dom sitter vid bordet nu. Häller upp mineralvatten och rättar till stolarna. Harklar sig. Vår och vinter. Sida vid sida. Eller mitt emot varandra. Dom är på samma spelplan nu, vill göra mål i samma bur. Smälter och fryser och kivas om dagens timmar och minutrar. Vintern rullar ut sin vita gnistrande matta, som solen slickar i sig sen. Förhandlingarna har börjat, och det är en retorik att lära sig av. För trots att en av dem snart kammar hem spelet, kommer de vara överens ändå…

Vinterkräksjukan kom lägligt mellan jul och nyår. Idag ska jag äta!

Blå himmel med lätta obekymrade moln…

En filosoferande skäggprinsessa med svansen i topp.

Jorå…det snöar i Stockholm. Det blir puder. I alla fall om man bor i närheten av Hammarbybacken.

Tulpaner.

]]> http://dravel.wordpress.com/2008/12/30/nagra-anledningar-att-vara-glad-idag/feed/ 9 dravel bla-himmel signesot puder tulpanerivas http://dravel.wordpress.com/2008/12/20/dagen-foren-dagen/ http://dravel.wordpress.com/2008/12/20/dagen-foren-dagen/#comments Sat, 20 Dec 2008 10:51:37 +0000 dravel http://dravel.wordpress.com/?p=151 ]]>

Jag vet vad de flesta räknar ner till i dessa tider. Dan före dan före…. Men det var ett bra tag sen jag slutade med det. Julen innebär för mig inga större rusningar i kroppen. Nej, jag räknar ner till en annan dag. Helt fri från kommersialism och krav. Men en kärna av helium och hopp. Solen skickar alltid det bästa julkortet. ”Jag är på väg hem nu, jag kommer nu”. Och på nåt märkligt sätt har jag ibland svårt att förstå min begeistring över denna dag. För jag vet inte om jag känner någon som är mindre påverkad av mörker och slask än vad jag själv är. Opåverkad är nog fel ord. Jag är nog mer hänförd över ljuset och mörkrets gång över året. Årstider och månader som kommer och går. Så är det! Och därför älskar jag den dag jag räknar ner till. Och just därför började jag nästan gråta vid frukostläsningen idag. DN har uppmärksammat min favoritdag med ett heluppslag. Och det är den värd, helt klart! Den ber inte om det, den behöver inte det för att sälja sig. Därför är den värd det, och mycket mer än så.

Trevlig vintersolstånddag i morgon!

Nu kommer mörkret. Och kylan. Blåsten. Och jag gillar det. För jag vet att frukten av höstmörkret är lyckan över vår. Varje skymning nu är en hint om ljus. Varje frostnatt, en lycklig suck över den första värmande marssolen. Det är inte galenskap eller ett sätt att linda in vår i en ny skepnad. Jag gillar ruskhöst, precis som jag gillar vitsippsvår. Höst och vår går hand i hand här. Det kan verka lätt eller oundvikligt att trilla ner i ett novemberhål. För ett år sen var jag där för en stund. Det var då jag skrev DEN HÄR för mig själv och alla mörkertrötta som ville höra. För att påminna om vurm för variation och att allt har sin plats, allt tar sin tid. Och det är gott så.

Jag har sett dem. Jag har hört dem. Men inte upplevt dem lika magiskt och vackert som i natt. Gässen drar söderut. Det är dags nu. Värmen har hållt låda här i norr men vintern harklar sig bakom fjällen. Skrämmer iväg gässen. Eller ger dem en uppmanande putt. Det beror på hur man ser det. Precis som fågelsträcken på hösten kan vara vemodigt eller vackert. Det spelar ingen roll, de är en del av den här världen som den ser ut nu. Och nu ska de navigera genom natten. Som i och för sig bjuder på en gnistrande stjärnhimmel och en halva till månljus. Men jag kan inte annat än att välja att fascineras och förundras över deras bevingade beslutsamhet och elegans, just i natt.

Ibland vet jag inte om jag ska bestämma mig för att människan är en dum kompromiss eller en perfekt förening av kropp, själ och väsen. Hjärtats avsaknad av logik gäckar mig. Intellektuellt vet jag, eller tror jag att jag vet. Men maggropen säger nåt annat. Hur mycket makt har man över det? Jag tror på mycket, men efter idoga försök förstår jag att total kontroll inte är möjlig. Det kanske är befängt att tro det. Och farligt. Precis lika farligt som att tro att man är styrd av sina känslor och att alla måste få sin röst hörd, alla måste få stämbanden att vibrera och få mig att haspla ur dumma ord. Ologik. För hjärnan vet att det inte finns någon rimlighet i de orden. Jag har fel. Eller har jag rätt? Idag vill jag sätta alla delar av mitt väsen kring ett bord, ha en trevlig pratstund som slutar i konsensus.

Ja, jag hade nästan glömt både loginnamn och lösen för bloggen. Jag vet vad som gjort mig stum, fast inte riktigt varför. Kanske en känsla av antingen för bra eller antingen för jobbigt. Har saknat det där suget att knappa ner ord och längtar ännu. Men det är precis som gitarrspelande och låtskrivande; ibland är man inne i en process då man utvecklar nya tekniker och strategier för att spela. Då skriver man inga låtar. Sen kommer en lugnare period då man inte lär sig något nytt, utan använder det man lärt sig. Då skriver man låtar. Kreativiteten har inga gränser, men det är lättast att fokusera på en kanal åt gången. Och vad händer egentligen då man försöker lära sig massor av instrument, men aldrig lär sig något ordentligt? Är det bra? Är det nyfikenhet och lust? Är det förvirring och lathet? Eller naivt kanske? Är det en förälskelse eller förbannelse att älska den där första gången man sätter fingrarna på ett nytt instrument? Ge symfonikerna kafferast och jag är där och gör fingeravtryck på varenda stråke, varenda sträng, varenda fint stycke trä eller trumskinn. För jag kan lyssna och hänföras. Åtminstone en liten stund. Men jag är ingen ljudupptagningsstation. Ingen ständig åhörare. Jag är ett barn som vill bli astronaut och bonde på en och samma gång… Och inte ser några problem med det.