ORO 747

På bilen framför stod det ORO

Tänk att åka runt med detta ord i nacken

Kryssandes bland filerna

Som en osalig ande bland

Vägar och vener

Artärer och alléer

Och så ett plötsligt filbyte

Där jag satt och funderade på oss

Så gled ordet in framför mig

Och tanken slog mig

Är det här meningen?

Och jag började tänka på din teori

Om alltings förutsägbarhet

Och om vad den tanken raderar

När den röjer fram

Och hur mycket jag försöker

Att hitta en lucka i logiken

När jag egentligen borde söka

Ett annat mönster

En annan logik

Jag tog min vanliga parkeringsplats

Utan att tänka

Gravitationen höll mig kvar på

Marken på vägen ut

Och jag önskar jag var lika säker

(och borde jag inte vara det?)

Som en fysisk lag

Ad hoc

Du talar om värme

Men kylan i din röst är hämtad från

Januari

Virrvarr

Ibland vet jag inte om jag ska bestämma mig för att människan är en dum kompromiss eller en perfekt förening av kropp, själ och väsen. Hjärtats avsaknad av logik gäckar mig. Intellektuellt vet jag, eller tror jag att jag vet. Men maggropen säger nåt annat. Hur mycket makt har man över det? Jag tror på mycket, men efter idoga försök förstår jag att total kontroll inte är möjlig. Det kanske är befängt att tro det. Och farligt. Precis lika farligt som att tro att man är styrd av sina känslor och att alla måste få sin röst hörd, alla måste få stämbanden att vibrera och få mig att haspla ur dumma ord. Ologik. För hjärnan vet att det inte finns någon rimlighet i de orden. Jag har fel. Eller har jag rätt? Idag vill jag sätta alla delar av mitt väsen kring ett bord, ha en trevlig pratstund som slutar i konsensus.

För mycket och för litet

Ja, jag hade nästan glömt både loginnamn och lösen för bloggen. Jag vet vad som gjort mig stum, fast inte riktigt varför. Kanske en känsla av antingen för bra eller antingen för jobbigt. Har saknat det där suget att knappa ner ord och längtar ännu. Men det är precis som gitarrspelande och låtskrivande; ibland är man inne i en process då man utvecklar nya tekniker och strategier för att spela. Då skriver man inga låtar. Sen kommer en lugnare period då man inte lär sig något nytt, utan använder det man lärt sig. Då skriver man låtar. Kreativiteten har inga gränser, men det är lättast att fokusera på en kanal åt gången. Och vad händer egentligen då man försöker lära sig massor av instrument, men aldrig lär sig något ordentligt? Är det bra? Är det nyfikenhet och lust? Är det förvirring och lathet? Eller naivt kanske? Är det en förälskelse eller förbannelse att älska den där första gången man sätter fingrarna på ett nytt instrument? Ge symfonikerna kafferast och jag är där och gör fingeravtryck på varenda stråke, varenda sträng, varenda fint stycke trä eller trumskinn. För jag kan lyssna och hänföras. Åtminstone en liten stund. Men jag är ingen ljudupptagningsstation. Ingen ständig åhörare. Jag är ett barn som vill bli astronaut och bonde på en och samma gång… Och inte ser några problem med det.

Upptakt

Knopparna har brustit och det gjorde lite ont även i år. Som alla år. Känslostormar har rusat i blodet, upp och ner. Fram och tillbaka. Härliga. Och obehagliga också för den delen. Träden är klara för sommar. Allt är klart egentligen. Och så är det väl varje år? Man längtar som en galning efter vår och ljus och liljekonvaljer. Och så en dag, mitt i ivern så är finns allt bara där. Serverat och klart. Och då kommer en tid som vi inte har något namn på. Inte jag i alla fall. Försommar kanske? Tiden mellan maj och midsommar. Kanske den bästa tiden på året? Helt bortglömd bland studentmössor, midsommarplaner och väntan på varmt vatten. Den kikar fram mellan hägg och syrén, sen tassar den runt i de ljusa nätterna och bara är där tills industrisemestern tar vid. Men i år ska jag fira den här tiden. För vattnet i sjöarna där jag bor är redan varmt. Det är ljust jämt jämt jämt. Nysningar och ögonkliande får inte plats i min kropp den här våren. Det finns alldeles för mycket pirr och förälskelse att bli matad med. Inte bara i form av smygande årstider, utan även andra jag inte trodde fanns…

Inverto

Idag håller jag god takt med vädret. Himlen är rollad med stockholmsvit kulör och strör regndroppar på en övermogen vår. Men jag gläds åt det på något sätt. Jag vet att någon håller med mig att allt inte är riktigt bra. En känsla kan inverteras så fort. Det gäller att inte gå för hårt åt. Gäller att hålla i de sista klena vitsipporna. Men idag vill jag bara släppa allt. Rasa ner för slänten, får rotation på min kropp. Känna jordsmak i munnen och få gräsfläckar på knäna. Ligga där i regnet och titta på det envisa grå. Låta det salta och det söta blandas på kinderna. Kort sagt: idag vill jag vältra mig i min ensamhet och känsla av övergivenhet.

Endorfin

Den här känslan får gärna äta upp mig. Dröja kvar. Rinna i kroppen som nyskördad honung. Söt och naturlig. Den behöver inget namn, ingen upphovsman, inget kontrakt. Ni kan inte stjäla den. Men jag delar gärna med mig. Jag vill ropa rakt ut och skaka liv i varenda grå min. Säga: skratta med mig och maj, det här är bättre än vad man kan hoppas på! Vill tacka varenda liten vitsippa på promenaden, buga framför häggen som snart står i full blom, krama alla koltraster och hylla deras sång. Vill lägga mig på marken och på kvällen titta upp när ljuset bryter arm med jordens rotation. Jag är en del av allt det här. Det är du med. Av alla människor och möten i stort och smått. Och för det är jag så glad. Så glad idag.

Skenet bedrar

Visst ser det fint ut? En härlig kvällspromenad runt Söderbysjön. Bara jag och Signe. Det luktade torr skog, vi snubblade på rötter och hörde vårfåglar i kör. Men när vi kom till det här vattenhålet där solen strålade mot oss möttes vi också av en annan kör. 10 000 mer eller mindre fulla Hammarbyfans som på Söderstadion (ca 5-6 km därifrån) hejjade fram sitt Bajen. Och illusionen om att vi var i vildmarken var som bortblåst…

Vårflin

Vissa dagar kan ingenting stoppa en. Och ingenting kommer heller att göra det. Himlen ler mot en. Marken känns skön mot fötterna. Alla människor man möter är goda och delar generöst av visdom och vänlighet. Naturen är i perfekt balans. Som alltid. Men bara dagar som dessa upptäcker man det. Koltrastar lär ut afrikanska hymner. En nordisk djungel bäddar in en nyvaken årstid. Våren skrattar och jag skrattar med den. Med ett löjligt leende på läpparna, som inte vill gå bort…

Öst och väst

Dina murar faller
och jag njuter
Ibland undrar jag hur
pervers min kärlek är
för att se de där stenarna falla
se vem du är
Om det där ruset
beror just på det
få pilla bland dina brickor
så dom långsamt faller isär
Kanske är jag så upptagen
att jag glömmer att se vem som står där?
Jag vet att du räds
men hoppas du njuter lite med
För på samma frekvens som din distans
finns okänslighet och ensamhet